…från träd till armband, från förtvivlan till hopp…

av María Pacheco, grundare av Wakami

Barnens skratt, där kriget en gång rasade. Styrkan i en blick, som förr varit nedslagen. Skönhet, där det tidigare rådde förödelse.

Det var det som slog mig mest, när jag besökte ett jubileum för Sacalá-initiativet, ett hållbart skogsbruk som jag var med och startade 1992.

Du undrar kanske vad det här har att göra med Wakami. Låt mig ge en ledtråd: träden var inte det enda som planterades då.

Men först, en liten bakgrund.

Förändra min lilla bit av världen

Sacalá är en liten by i Guatemalas högland, där inbördeskriget dödade många och förstörde ett stort antal familjer – ett krig som skördade över 200 000 liv och tvingade en miljon på flykt. Jag mötte människorna i Sacalá 1990, när jag efter min masterutbildning på Cornell University, bestämt mig för att starta ett organiskt jordbruk. Mitt mål då var att verksamheten inte bara skulle ha kommersiella syften, utan också tjäna som ett utbildningscentrum för Guatemalas många avlägsna småbyar.

Jag tänkte att om jag inte kan ändra hela världen, kan jag börja med min lilla bit av den. Det var så jag fick möjligheten att träna höglandets småbrukare som sökte ett sätt att skapa välstånd, när kriget förstört det mesta av deras levebröd. En av byn Sacalás ledare, Patricio Coroy, var bland mina första “elever”.

En annorlunda dröm

Men, Patricio hade en lite annorlunda idé om sin bys framtid:

“María, du har lärt oss att odla ekologiska grönsaker. Men det håller inte i vår by. Det finns inga riktiga vägar, inget vatten till grönsakerna, inga telefoner för att sköta beställningar, inga lastbilar med kylrum. Men vi skulle kunna göra något annat…. Vi skulle vilja starta ett skogsbruk – från att skörda frön och driva upp plantor till hållbar avverkning, sågverk, snickeri och till slut färdiga produkter på marknaden. Det här skulle inte bara innebära inkomster, det skulle återskapa ekosystemen och reparera jordmånen, vattenkällorna och skogen.”

Jag hade en dröm om en värld där människor och Jorden skulle vara lyckliga, lyckas och leva i harmoni, så jag och några till hoppade genast på Patricios dröm. Vi jobbade tillsammans till 2008, då de fortsatte på egen hand. Vi planerade, vi planterade, vi skördade. Vi lärde andra att göra som vi. Patricio, och byborna i Sacalá, förvandlade en dröm till verklighet.

Jag hade inte varit i byn på tio år.

I december reste jag tillbaka för att vara med och fira projektets framgångar. Det är svårt att klä mina upplevelser i ord här. Men jag ska försöka.

När jag närmade mig byn, noterade jag att vissa saker var desamma (inga bra vägar, dålig vattenförsörjning, få allmänna nyttigheter). På ett sätt var det som om området fastnat i tiden.

Men så såg jag att andra saker var precis som i drömmen. De första 300 träden vi planterade 1992, tillsammans med tio bönder, var nu ett system som fungerade för över 1250 bönder i tolv samhällen i området. Under de första alträden växte nu lummiga kaffeplantor med vackert gröna bönor. Det första sågverket vi byggde hade växt till en fullt kommersiell anläggning och många hantverkare använde sina snickerifärdigheter för att göra produkter till stora affärer i Guatemala.

Kollektiva drömmar är ostoppbara

Men det som slog mig mest denna dag var barnens skratt och grundarnas leenden när de stolt berättade hur allt utvecklats… hur de nu hade aktieutdelningar… hur de nu firade där det tidigare låg gömda gravplatser från kriget. Lycka i stället för sorg hade tagit över detta ställe. Hälsosamma barn, glada vuxna, framgångsrika, arbetande bönder och hantverkare var det jag såg. Och jag visste att våra drömmar hade besannats.

Att jag kände tacksamhet är en underdrift. Att det vi tidigare drömt om nu blommade för fullt framför mina ögon… för mig blev det en påminnelse om att drömmar blir verklighet om vi är ihärdiga, en påminnelse om att individuella drömmar är starka och kollektiva drömmar ostoppbara, en påminnelse om att stora drömmar tar tid – men när den tiden går är de en ren injektion av hopp, rätt i hjärtat, att se dem veckla ut sig.

Så tillbaka till Wakami och hur allt det här hänger ihop. Du minns att jag skrev att timmerinitiativet inte var det enda som började gro den där dagen för så länge sedan?

Detta är vad som hände…

Wakami-kvinnorna

Att arbeta med det hållbara skogsbruket lärde mig om drömmars kraft, om marknadens kraft och om kraften hos människor som vill göra skillnad med sina handlingar. När jag träffade kvinnor i små, ensliga byar såg jag att också de hade drömmar och kunskaper som skulle kunna göra dem till ägare av sina egna öden – om de bara hade tillgång till marknader och grundläggande utbildning i företagande. I dag arbetar vi i Wakami med dessa kvinnor för att skapa produkter som gör deras drömmar sanna – hälsosamma barn som växer upp med utbildning och möjligheter, och föräldrar vars kroppar tidigare kröktes av förtvivlan, som nu går stolt rakryggade. Tillsammans möjliggör vi saker som, för en tid sedan, verkade omöjliga.

Det är därför varje köp gör skillnad. Varje handling skapar hopp, drömmar och mirakel. Genom att arbeta tillsammans, förändrar vi världen.

---

María Pacheco är biolog och grundare till varumärket Wakami och det koncept av nyttigheter som blir tillgängliga för kvinnor som tillverkar Wakamis produkter.

Stort foto: Gerson Cifuentes på Unsplash

av María Pacheco, grundare av Wakami

Skulle du vilja träffa ett mirakel? Ett mirakel som DU har hjälpt till att skapa, om du har köpt någonting från Wakami.

Får jag lov att presentera Rocío (uttalas ro-si-o), en 22-årig kvinna och dotter till Marla, en av kvinnorna som hjälpte oss starta Wakami för 13 år sedan.

Först att gå ut high school

För ett litet tag sedan, när vi inför vänner, medarbetare och inbjudna öppnade den första Wakami-ambassaden i Antigua, höll Rocío invigningstalet denna magiska dag – på engelska, inte spanska. Hon delade med sig att hon var den första i sin familj att gå ut high school och hur hon nu gått vidare med examen från college också.

Tänk på det – Rocío var åtta år när hennes mamma blev en del av Wakami! Då, för 13 år sedan, hade Rocío inte mycket att se fram emot. Precis som sin mamma skulle hon antagligen inte kunna fortsätta i skolan efter sjätte klass. I hennes by, liksom i otaliga andra, ansågs inte flickors skolgång vara viktig. “De kommer ändå snart att vara gifta och då är deras enda uppgift att få barn”.

I sitt tal tackade Rocío sin mamma för att hon valde att skriva en ny historia – nya möjligheter – för Rocío och hennes systrar. Genom partnerskapet med Wakami kunde Marla skicka sina barn till skolan. Vad som än hände, skulle inte Marlas barn behöva upprepa sin mors historia.

Mirakel i många hem

En del av Wakami-ledarna från närliggande byar var närvarande. De är de grundande Wakami-grupperna, de som startade med oss för 13 år sedan. Då delade vi en dröm om att en gång vara ett varumärke som kunde överstiga gränserna och generera inkomster för många kvinnor i Guatemala. Dessa kvinnor var de som direkt ville vara med.

Så, tack! Jag är så tacksam för alla er som är en del av detta… Detta mirakel i ett litet hem i en avlägsen by i Guatemala. Här är mammor beslutsamma och flickor förändrar historien, hjälpta av människor som älskar deras produkter! Att tänka sig att dessa mirakel sker i många olika hem, i många olika byar… vi känner oss ödmjuka.

---

María Pacheco är biolog och grundare till varumärket Wakami och det koncept av nyttigheter som blir tillgängliga för kvinnor som tillverkar Wakamis produkter. Det här inlägget publicerades först på Wakamis blogg.

---

Bland Rocíos favoriter

Uppdatering: nu också entrepenör…

Sedan María skrev inlägget ovan har Rocío blivit färdigutbildad lärare, men gör också sin mamma sällskap som ung ledare för hantverksgruppen Milpas Altas. Arvet går vidare…